Den vager bara 25 gram och piper svagt: den ar hungrig, eller fryser, eller sa kanner den sig bara ensam. Dess grat ar sa fortvivlad att den raserar den mur av vana och likgiltighet som Massimo har byggt upp. Ungen ar inte mer an nagra dagar gammal, den ar alldeles rosa och pa ryggen har den en krans av vita och mjuka taggar som ar lite tilltufsade. "Kan du ta hand om den ett par dagar?" fragar Massimos veterinarkollega infor det stundande veckoslutet. Och hur kan han saga nej?
Sa inleds vanskapen mellan Massimo, en veterinar som ar specialiserad pa notkreatur, och en foraldralos igelkott, som far namnet Ninna.
Åtagandet kommer att forandra Massimos liv for alltid. Ninna den rufsiga lilla igelkotten visar sig alltsa vara en hona vander upp och ner pa Massimos liv med sin personlighet. Hon ar nyfiken, och sa fort hon kanner lukten av nagot nytt sticker hon ut huvudet ur sitt hus; hon ar en filur som roar sig med att valta sin vattenskal med nosen; hon ar tillgiven och slickar honom overlyckligt nar han har varit borta lange. Men hon ar aven ett vilt djur som har behov av frihet: buren kanns trangre och trangre for henne, och lyckan vantar pa henne ute i skogen
I den har boken berattar Massimo Vacchetta om det makalosa motet som hjalpte honom att ta sig ur en tung period och gav honom ett nytt mal i livet: att bygga upp ett viltskadecenter for igelkottar, en art som hotas av var ouppmarksamhet, och hjalpa utsatta individer. Som Trilly, en inbiten donjuan, eller den skora Lisa som tjusar alla med sin blick, eller Zoe som lyckas overvinna alla motgangar. Sma djur som ar skadade, tilltygade och forsvarslosa, men som anda utstralar stor livslust.
MASSIMO VACCHETTA bor i Novello i provinsen Cuneo i norra Italien. Sedan mer an 20 ar arbetar han som veterinar med inriktning pa notkreatur. For tva ar sedan oppnade han igelkottscentret La Ninna, en filial till viltvardscentret i Bernezzo (Cuneo). Massimo ar ordforande i foreningen La casa dei ricci, vars syfte ar att varna om igelkottarna och naturen. www.lacasadeiricci.org
ANTONELLA TOMASELLI samarbetar med veckotidningen Confidenze tra amiche (Mondadori) och med den litterara djurrattsbloggen ioleggoconjoy.com. Hon brinner for djur och natur. Hon har alltid alskat hundar, och har regisserat och skrivit texter till olika dokumentarer om amnet. Hon arbetar aktivt med att skapa medvetenhet om overgivna husdjur (Allegra, yes I am). Hon ar hedersordforande i den italienska foreningen for yorkshireterrierentusiaster (Società italiana amatori yorkshire terrier). Hon har skrivit manga bocker om olika hundraser och publicerat artiklar i tidskrifter inom omradet.