Helene sprang genom morkret som om hon hade djavulen sjalv i halarna. Hon horde honom bakom sig, och kande hur skracken spred sig i kroppen. Skogen var tat runt dem, och aven om hon holl pa att snubbla flera ganger, var hon smidigare an honom och fick ett litet forsprang. Hon sprang tills hon hade blodsmak i munnen, och kande att krafterna holl pa att ta slut.
Han hade dodat Mette. Men varfor? Hade Mette avslojat honom, sa som hon sjalv hade gjort?
Medan Helene sprang, ropade hon pa hjalp, aven om hon visste att ingen kunde hora hennes desperata rop.