Blomman

Jag vände om. Under en tyngd av bly. Jag smög bort längs trädgardsgangen och hela kroppen skakade av grat därför att allt sag sa omöjligt ut. Över att man inte ens kan säga nagot med blommor. Jag snyftade över omgivningens makt och hatade mig själv för det svek jag hanar alla andra för. Att inte kunna erkänna sig själv. Att inte kunna stiga in i en hiss, ga nerför en gang eller tva och ge en blomma till en man som man älskar.

Säg det med blommor! Sa enkelt det kan vara, men ända sa svart. För vad säger egentligen en kvinna när hon ger en blomma till en man? Till en man som inte alls vill ha nagon växt utan själva kvinnan, fast i reviderad utgava, med lämpliga strykningar pa olämpliga ställen. Är det inte en direkt förolämpning? Men om man inte ens kan säga det med blommor, kan man säga det överhuvudtaget da? Den inre kamp mellan egna ideal och samhällets förväntningar som beskrivs i Suzanne Brøggers novell fran 1975 kunde lika gärna ha utspelats idag.

Dettagli