Som tillfälliga husmödrar steg de första hemvardarinnorna in i de privata hemmen under 1944 för att städa, laga mat och ta hand om barn. De var specialutbildade, uniformerade och hade statligt subventionerad lön. Hemvardarinnekaren är ett tidigt exempel pa statligt välfärdsansvar och genom hjälpen skulle folkhälsan förbättras, nativiteten öka och "goda husmödrar" skapas. Men redan efter sexton ar drogs satsningen tillbaka och malen hade övergivits helt.
I Den tillfälliga husmodern undersöker historikern Karin Carlsson hem- och omsorgsarbetet som politisk fraga och professionaliseringsprojekt. I hemvardarinnans gestalt skulle det husliga arbetet omvandlas till ett eftertraktat och respektabelt yrke. Författaren belyser hemvardarinnekarens kompetenser, status och anställningsförhallanden. Genom att lyfta fram deras egna berättelser synliggör hon även skillnader mellan de statliga visionerna och hemvardarinnornas verklighet.
Hemvardarinnekarens historia kan tyckas kort men som exempel pa hur det avlönade husliga arbetet ständigt antagit nya former ingar karen som en del i en längre utvecklingslinje. Den tillfälliga husmodern rör sig i skärningspunkten mellan ambition och verklighet, privat och offentligt, tradition och modernitet.