Smeden - en av tre berattelser i Birgitta Trotzigs bok Dubbelheten - ar en saga, en skrona som utspelar sig i ett typiskt Trotzigskt landskap, ett gratt Österlen, och aven om sagan spanner over manga ar sa dominerar host- och vintermorkret, det ar ode, tyst och stumt. Det enda som flammar ar elden, med vars hjalp smeden formar livlost amne till ny form, till ett nytt vasen. Smeden brinner for sitt kall, han jublar nar kroppen vill detsamma som tanken. Han sjunger om frojden att smida.Smeden har en son som ar olik honom i allt, som inte gar att forma. Sonen blir med tiden ingen dalig smed, kanske till och med battre an fadern, men han ar inte fadern, han ar en helt annan manniska. Han dricker, blir tyngre och trogare, kanner sig alltid ovardig. Han flyr till stan, men atervander alltid, for varje gang mer forstord, mer slavlik.En skrona berattas i trakten: Smedsonen hade hittats utan livstecken i en snodriva, det hade inte gatt att vacka honom till liv utan han hade forts till barhuset. Morgonen darpa hade han forsvunnit darifran, for att nar det ater blev vardag som vanligt underdanigt finnas i smedjan, men nu ocksa gisslad av byborna.
Denna morka saga berattar ocksa om en mor - den osynliga - en vattenvarelse fran skogen. Hon blir synlig forst mot berattelsens slut.Och som i sagans varld vandrar smeden i denna sagas slut omkring i trakten for evigt, urgammal, talande med de doda.