I Beate Grimsruds nya roman möter vi fyra människor i yngre medelaldern: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker första vad det innebär att vara vuxen och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet denna vinter och var pa Södermalm i Stockholm. Beate Grimsrud fortsätter här att vidga berättandets gränser, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.
I dag gar hon till polisen om läkarna inte tror henne. De tror henne inte. Det syns inget barn pa ultraljudet. Det syns inget pa proverna. Men kvinnan är visare än tekniken, äldre och säkrare.
Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel at att fa plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte sa kul.
Det är dom det kryllar av som jag är förbannad pa. Man maste umgas med dom, man stöter pa dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.
Sedan kom en period da jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid pa saker och nu samlade jag pa bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.