Tre generationer med olika minnen och erfarenheter av stadens historia. En mormor och hennes dotterson vars relation är mer kärleksfull i handling än i ord. Men för ett ovant öga är kanske till och med handlingarna svara att tyda. Bada tva har i alla fall svart för resten av släkten. Och sa döttrarna som var med om en revolution för över trettio ar sedan och som försöker ga vidare med sina liv. De röker och dricker och snackar skit om sin mamma och far angest och gar pa yoga och lever som manga andra medelalders medelklasskvinnor. Men de bor i Tehran och inte i Trelleborg. Sedan har vi barnbarnen som en gang i tiden stod varandra väldigt nära men som växt upp i helt olika miljöer. Bada vägrade obligatorisk militärtjänstgöring och har av olika skäl varit med vid demonstrationerna mot valresultatet 2009. Upplevelser som för den ene närmare sin mormor medan den andre drar sig undan alla mer och mer. Godnattsagor för barn som dricker är en roman om att leva vidare. Vilka minnen är enskilda angelägenheter och vilka är del av ett större kollektivs? Far sorg verkligen vara privat när en ny nation ska hitta sina hjältar och skriva sin version av historien?