Golda sov här

I de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem kantas gatorna av pampiga hus med stora trädgardar.
Alla bär de pa en berättelse om människorna som byggde dem och en gang levde i dem.
Människor som sedan länge är ovälkomna.
Husen star där som symboler för en tid som vissa inte vill minnas och som andra inte kan glömma.
I Golda sov här berättar den palestinska författaren Suad Amiry med sorg och vrede om livet för det palestinska folket efter 1948, aret da Israel grundades och otaliga palestinska familjer tvingades lämna sina hem. Hon varvar släktingars och bekantas berättelser med personliga minnen och betraktelser och missar aldrig det humoristiska i situationen när det uppenbarar sig. I en alldeles egen blandning av prosa, poesi och reportage skildrar hon ett folks outtröttliga kamp för att fa leva som normala människor i ett normalt land.

Suad Amiry (född 1951) växte upp i Amman i Jordanien med en syrisk mamma och palestinsk pappa. Hon är en palestinsk kosmopolit som bott och arbetat världen över. I dag delar hon sin tid mellan usa och sin bas i Ramallah pa Västbanken. Hon är författare till ett ertal skönlitterära böcker och finns tidigare utgiven pa svenska med boken Sharon och min svärmor (2005). Amiry är även verksam som arkitekt och är en av grundarna till Riwaq Centre for Architectual Conservation som arbetar för att skydda och bevara det palestinska byggnadsarvet.

Anita Theorell är konstvetare, författare och över- sättare fran engelska. Hon har tidigare översatt bland andra Nuruddin Farah.

Ur Golda sov här:
Idén till boken fick jag en dag da mina vänner Mona Halabi, Huda al-Imam och andra kvinnor fran Jerusalem organiserade ett tyst demonstrationstag för att minnas att det var sextio ar sedan Al Nakna -- Katastrofen -- det vill säga fördrivningen och tvangsför yttningen av nittio procent av den arabiska befolkningen i Palestina i samband med Israels grundande. I följe med tio palestinska ägare till underbara villor och statliga patricierhus vandrade drygt hundra deltagare i den tysta marschen. Den slingrade sig som en orm genom gatorna i Talbiyah, en av de förnämare stadsdelarna som likt manga andra arabiska delar i Västra Jerusalem hade blivit till omraden endast för judar. Det har tagit mig mer än tre ar att bearbeta de palestinska husägarnas känslor av sorg och oder av tarar, som frös till is och sedan tinade vid asynen av deras villor och prunkande trädgardar. Det har tagit mig lika lang tid att acceptera de israeliska invanarnas ackande och skrämda ögon när de stod bakom gardinerna och vaksamt och nervöst iakttog oss fran de stora och sma fönstren i just de husen. Den enes olidliga smärta och den andres rädsla har förföljt mig ända sedan dess och vädjat om att fa bli ämnet för min bok.

Dettagli