Hasselakollektivet, en kylslagen höstdag i mitten av nittiotalet. Ida tycker att hon har kommit till en bra plats. Här kanske hon kan fa hjälp att första varför hon inte mar bra. Här finns människor som förstar livets allvar. Det är Susanna, och Helena, och Jasmine. Och Sarah som hon delar rum med och vars andetag hon ligger och lyssnar till pa nätterna. Men parallellt med det goda pulserar oron inom henne. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Vill inte att Maggans stränga blick dömer henne eller att K-A ska tycka att hon inte duger. Men Ida ska inte göra nagon besviken. Hon ska ta tag i sitt liv och göra rätt för sig. Framför allt ska hon bli en arbetarunge som de slipper skämmas för.
I Jag är visst nagonting skildrar Ida Ali-Lindqvist sina ar pa Hasselakollektivet i Hälsingland, ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem. Hassela, som grundades 1969, blev en tongivande aktör i den svenska missbrukspolitiken vars pedagogik fick gehör bland styrande politiker. Grundidén var att genom disciplin, solidaritet och hart arbete rädda arbetarklassens barn fran drogmissbruk. Men det fanns ocksa en baksida: pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.
Boken är en personlig och politisk berättelse om nagra avgörande ar i en ung människas liv. Den utforskar fragor om missbruk, makt, gemenskap och mening och ställer fragan hur den lilla människan passar in i det stora maskineri vi kallar samhället. Är det verkligen sa enkelt som Hassela gjorde gällande, att klippa sig och skaffa ett jobb?