"Den 3 juli 2012 föll jag ihop i joggingsparet längs Norr Mälarstrand i Stockholm. Jag fördes till St Görans sjukhus där jag fick ett svart epileptiskt anfall. När jag vaknade hade jag slangar överallt och kunde inte prata. Efter en vecka kom chocken: 'Du har en tumör i hjärnan och vi kommer aldrig att kunna operera bort den.' 'Hur lang tid har jag kvar att leva?' 'Det vet vi inte.' Samma kväll läkaren gav mig beskedet när alla tarar tagit slut beslöt jag mig för att sla tillbaka pa det enda sätt jag kan. Jag maste tro att allt ska ga bra, och jag maste se till att jag är i bästa fysiska form. Jag tränar intensivt sa mycket jag orkar för att öka konditionen inför det som blir mitt livs viktigaste match. I min bok skildrar jag resan mellan hopp och förtvivlan, och kampen för att halla huvudet klart och kroppen upprätt trots att oddsen är emot mig. Döden har följt i mina fotspar genom operation och stralningar och tuffa cellgiftsbehandlingar det senaste aret. Men mitt i det mörka har mitt hjärta ocksa orkat öppna sig för kärleken! Varje gang mina barn fragar: 'Mamma, ska du dö?' ger jag dem samma svar som jag gjort sedan juli 2012. Alla ska dö nagon gang; men jag ska inte dö idag. Och jag ska inte dö imorgon." Det här är Pamela Anderssons berättelse om en resa med okänt slut. En resa hand i hand med ödet, där skelettsmärtor och harbortfall blivit en del av vardagen. Men det är ocksa en historia om en vilja som kan försätta berg. Och om hur mental styrka, fysisk träning och en spirande kärlek tillsammans kan jämna ut oddsen mot en till synes överlägsen motstandare.