Jag atervänder aldrig

I december 1942 besökte den da 17-ariga författaren sin älskade farmor för sista gangen. Hennes hus lag i en gränstrakt som ständigt växlade ägare men där alla talade ungerska. Manga sag sig som bärare av tva starka kulturer, den ungerska och den judiska. Ingen anade att inom arton manader skulle inte bara hela familjen utan hela den ungerska landsortens blomstrande ungersk-judiska kultur ga upp i den tjocka, svarta, illaluktande röken som bolmade ur krematoriernas skorstenar i Auschwitz. Mycket i denna bok handlar om aningslösheten hos dem som skulle drabbas och likgiltigheten hos dem som sag pa, med enstaka lysande undantag. Om distinktionen mellan vi och dem. Om inre sammanhallning och skoningslöst hat. Om mördandets institutionalisering när den sanktioneras av den högsta makten. Boken är ocksa ett försök att placera Förintelsens obscena monstruositet i den mänskliga biologins och sociologins ramar. Den skildrar ocksa hur förföljelsernas "utvalda folk" pendlade mellan skam och stolthet. Det handlar ocksa om den obotliga sorgens orgelton som ständigt överskuggades av den okuvliga livsviljans trumpetstöt. Efter Auschwitz kan man inte skriva nagon poesi, har Adorno sagt. Det är nonsens. Odödlig poesi har skrivits, inte bara efter Auschwitz, utan om Auschwitz. Men de flesta har trott att det inte skulle bli fler folkmord efter Auschwitz och att diskriminering och förföljelse av minoriteter tillhörde det förgangna. Tyvärr var detta ocksa nonsens. Högerextremisternas framgang i manga olika länder under den senaste tiden, Ungern inte minst, talar sitt tydliga sprak.

Dettagli