Det här är ingen vanlig intervju. Det här är en dialog med ett högre medvetande. Det här är det samtal vi alltid velat ha.
Journalisten Anna Lytsy började under en extrem livssituation att kommunicera med den universella intelligens Kosmos som Ami Sundeman kanaliserar. I sina personliga samtal med Kosmos fick Anna inblick i ett större sammanhang, som var alldeles för intressant och hoppingivande för att inte delge andra. För att första mer bad hon Kosmos om en intervju. Med uppriktig skepticism men även befriande humor krävde Anna svar pa tidlösa fragor om människans lidande, alltings uppkomst och tillvarons innersta villkor. Utfragningen pagick i tre ar. Kosmosdialogerna är resultatet. Det här är nagot vi aldrig tidigare kunnat ta del av.
Det här är en intervju med universum.
Det jag talar om är ett slags lidande där den som lider har tappat hoppet. Ett lidande som man inte ser nagon väg ut ifran och där man känner att jag star inte ut, mitt liv gör för ont. Vad säger du till oss da, när vi är där? Och da förutsätter du att ni kan höra, där och da? Ja. För jag vill veta vad du svarar. Da skulle jag säga sa här: Lyssna nu min kära vän. Det finns kärlek och det finns hopp och det finns tro även om du inte kan känna det just nu. Det finns en mening med ditt lidande, det finns en tanke bakom det. Du är din egen regissör, även om du har glömt bort det. Ha förtröstan, kärleken kommer att segra. Och da skulle jag säga att det är skitsnack. Det är ju jättemanga människor som dör mitt i sitt lidande. Kärleken segrade inte till slut för de dödsmisshandlade barnen och mördade hatbrottsoffren. Det som segrade da var hatet. Ja, i just det livet var det sa för just dem. Och det är det här som är problemet när vi talar med varandra, jag och människorna. Jag ser ju ert "enda" liv här och nu bara som en fjärt i rymden, eftersom era riktiga liv är sa oändligt mycket större. Men om vi ska tala bara utifran perspektivet "här och nu pa jorden"sa star vi människor inte ut med att det inte blev nagon kärlek till slut i vara "enda" liv. Med att det inte blev nagon försoning! Det blev inte medkänslan som segrade. Det blev en massgrav. Eller total förnedring. Ett söndersprängt hjärta! Nu är det ju sa här, Anna, att jag kan ga in i det du säger nu, i det du känner, i smärtan och i hopplösheten. Eller sa höjer jag mig fran den nivan och ser pa det som pagar utifran ett annat perspektiv. Mitt perspektiv. Ja, och det är bara det som är intressant för mig. Det andra behöver jag ingen hjälp med. Lida kan jag. Det vet vi ju redan själva hur det känns, vi människor. Bara alltför väl.