Det hade inte hänt om inte Stalin hade börjat prata med mig en morgon. Jag vaknade av att han som vanligt satt pa mitt bröst och nuddade min kind med tassen för att tala om att det var dags. "Upp med dig, slöfock", sa han mjukt. "Jag behöver ga ut snart." Det tog mig en stund att första att jag inte hade delirium eller hade blivit akut psykiskt sjuk. Jag sag mig sömndrucket omkring men det fanns varken dansande clowner eller flygande tefat i sovrummet. Inga vampyrer i kostym. Bara Stalin och jag.