"Strindberg har i nagon av sina bla böcker kallat mig Sveriges dummaste karl. När jag hade läst boken till slut och lade den ifran mig, började jag undra, om det ända inte fanns en, som var nära pa ännu dummare. Om tva dumhuvud nu törna ihop, bör det atminstone vara till muntration för de manga kvicka."
Sa inleder Heidenstam denna pamflett, hans slutliga svar pa de mycket grova och hätska angrepp han hade fatt utsta fran August Strindberg under den sa kallade Strindbergsfejden, 1910-1912, en av vart lands mest berömda och betydelsefulla kulturstrider. Han hade annars hallit sig i mer eller mindre passiv, ansag det laga och simpla sätt Strindberg förde debatten pa vara ovärdigt, andra hade gatt i direkt svarsmal i pressen, ett mustigt exempel varande Sven Hedin som i Dagens Nyheter beskrev Strindberg som en fenomenal begavning, men "med en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning av titan, sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men gar även pa levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom!"
Hur nedrig alternativt sinnesförvirrad Strindberg verkligen var vid denna tid framgar av det följande. I en bok hade Nils Linder kritiserat Heidenstam. Att Linder hade dött ett ar efter bokens utgivande kommenterades av Strindberg salunda: "Jag antar pa goda grunder att han blev mördad", och menade därmed att det var Heidenstam som lag bakom dödsfallet.
Strindbergsfejden är den största skamfläcken pa Strindbergs levnadstavla - men inte den enda - paradoxalt nog var det ocksa den som upphöjde honom till "nationalskald". Strindbergs uppvärdering och Heidenstams parallella nedvärdering var politiskt betingad, iscensatt av den socialistiska pressen. Konsten omvärderades helt och endast utifran ideologi och klassperspektiv, och arbetarrörelsen inledde sin alltsedan dess pagaende Strindbergskult. Pa sätt och vis kan man säga att bade Strindberg och Heidenstam drogs in i ett politiskt kraftfält som de utnyttjade och blev utnyttjade i.
"Strindberg sedd genom fjärrglas" är ett polemiskt mästerstycke och en svidande vidräkning med Strindberg som människa och diktare.
"Glapordet är för honom bade en undersökning, ett svar och ett bevis."
"Han hatar sig fram och besitter aldrig den ödmjuka kärlek till sanningen, som glömmer personerna."
"Aldrig nagonsin har han skyndat till för att värna om det skygga och förnäma inom oss, det, som under alla dessa ar har lidit mest. Där han talar, vaknar det onda. Alla de onda bli rörda och säga: 'Han talar vart tungomal; han och vi äro det goda.'"
"Jag hör, hur bösshanar spännas i buskarna, och hur det rasslar i stenhögarna. Med trug och hot vill man tvinga oss alla att som trälar kasta oss ned pa marken och tillbedja Strindberg som en övernaturlig storhet. Det är en orimlig fordran."