"Vishetslärarna" vill inordna godhetsdriften bland de mänskliga passionerna.
Visdomens frukt är godhet, säger den vise kung Salomo vid det fruktbärande besöket av den sluga drottning Bilkis av Saba i bokens första sedeskildring. De tre närmaste är ocksa historiska, handlar om Diogenes som bodde i ett vindat, om Jesus som fiskardräng vid Gennesarets sjö, och Ansgars resa till Sverige som Nordens apostel. De följande närmar sig nutiden, rör sig i den, eller gar in i framtiden, som "Furst Krapotkin och bonden", "Rättegangen mot Gandhi", "Odalbonden" som inte sökte visdomen i böcker utan i att odla jord, "De tva tidningsredaktörerna" och "Lärarinnan i Lustigkulla skola", som pa olika sätt vill förmedla sin förkunnelse. "Den filosofiska apotekaren" far erfara sanningen av att det är lättare att skriva tio band filosofi än att genomföra en enda av dess grundsatser i praktiken. I alla de fjorton berättelserna, som "Visdomens brunn", "Sorgen över Gagarin", "Läkaren och döden" och "Framtidens kärlek" visas hur svart det är inte bara i alkemisternas krets att finna De vises sten.
Det är hela tiden fraga om händelser bland människor som söker det visa för att na det goda. Bokens tes är att en vis människa inte kan vara ond. Och även om det ibland gar galet för en del av optimisterna, är vi tvungna att bygga vart liv pa en mänsklig godhetstro.