"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och haret pa svaj. Och nej, jag är kanske inte riktigt självlysande. Men det är fan pa gränsen."
Efter en kort stund av insikt pa en trang skoltoalett fattar Alicia ett beslut. Det här med att sitta i skolbänken och slösa bort bade tid och talang haller helt enkelt inte längre. Hon är menad för nagot större. Dagen därpa slar hon igen sitt skap för sista gangen, lämnar gymnasiet bakom sig, och kliver ut i världen. Redo att göra stordad, bara sa där. "Jag menar ... hur svart kan det rimligen vara?"
Redan när Alicia ska berätta för sin omgivning att hon hoppat av skolan börjar det jävlas. Bästa kompisen Fanny stirrar pa henne som om hon vore en idiot. Skolan hotar med att koppla in kommunen. Alicias föräldrar stammar nagot ursinnigt om "vikten av en ordentlig utbildning" och "att tänka pa sin framtid". Och mormor - som alltid, alltid annars star pa Alicias sida - bara suckar trött. Vad är det här? Vad hände med att det mesta i världen brukade bli precis sa som Alicia ville att det skulle bli?
Allt jag säger är sant handlar om hösten da Alicia egentligen borde ha gatt i ettan pa gymnasiet. Om hur hon istället börjar arbeta pa ett kafé. Börjar braka med sin bästa kompis. Flyttar ut fran sina oförstaende föräldrar, och in till sin mycket mer förstaende mormor. Om hur hon träffar Isak - den grekiske guden som har sa fina linjer vid munnen att Alicia inte kan sluta stirra pa dem. Och om hur det känns när hela hennes värld trillar sönder av sorg.