Bannlyst: En Berättelse och Valda Berättelser av Selma Lagerlöf

Pa Grimön i den västra skärgarden bodde för nagra ar sedan en man och en hustru, som voro varandra mycket olika. Mannen, som var omkring femton ar äldre än hustrun, hade aldrig varit annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre pa gamla dar, hustrun ater hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla vackra ansikte hade bibehallit sig sa väl, att hon sag närapa lika bra ut vid femtio som vid tjugu. Dessa tva makar sutto en vacker söndagskväll pa en stor stenhäll, som stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samsprakade i god ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl, utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i en tidning. Hustrun hörde pa honom med inte alltför spänd uppmärksamhet. »Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan fa ut sa mycken lärdom ur ett sadant där tidningsblad! Han har verkligen ett märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stand att göra nagot bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.» Medan hon tänkte sa, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som var rätt stort, men sa förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo halla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus. »Om Joel ända hade haft lust för sjön, sa att han hade blivit sjökapten sasom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Da hade han säkert haft en samlad sparpenning pa gamla dar, och vi hade kunnat se framat mot en lugn alderdom. Men han har alltid envisats med att ga och arbeta pa lantbruket. Och nu har vi det ocksa, som vi har det.» Hon flyttade sig inte fran sin plats, sa länge som mannen fortsatte att tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det ha suttit pa halsen pa en fagel, vred sig sa, att hon kunde överblicka nagra akerlappar och potatisland, som lago likt sma runda växtöar mellan de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken pa Grimön. Alla dessa smaland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga, att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön otaliga batlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gang skulle ge honom fullgod lön för mödan. »Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte hustrun. »Och sa behövs det bara, att en riktigt hard nordanstorm bryter ut vid pingsttiden för att göra slut pa allt, som är satt och satt. Nej, när en bor som vi, sa är det ju klart, att det är meningen, att en ska ta födan ur havet.»

Dettagli