Det lilla fiskeläget Raa var utan minsta tvekan en idyll. Men kvinnan som denna kväll satt pa förarsätet i bilen pa en av Raas smagator, med överkroppen lutad i sned vinkel mot passagerarstolen och huvudet vilande mot dess nackstöd, hade inget som helst idylliskt över sig.
Hon stirrade framför sig mot ett okänt fjärran, och den öppna munnen gav ansiktet ett märkligt, lätt förvanat uttryck hon var död.
Kriminalkommissarie Joakim Hill tänkte att hon var mycket vacker, och hans kollega Gardeman tänkte precis detsamma. Trots den onaturliga förvridenheten nu, maste hon utan tvekan ha varit mycket tilldragande. Och dessutom alldeles för ung för att bara dö sa där rätt upp och ner.
Hill kände den där objudna känslan av sorg gripa tag om honom när han försiktigt böjde sig in i bilen för att studera henne pa närahall. Vad han sag när han riktade ficklampan in i kupén gjorde definitivt inte saken lättare. Hon maste ha varit i attonde manaden minst!