Efter en längre tid av vakna nätter och en stressad tillvaro dröjde det inte länge innan jag stod med en glaskula i handen i köket och trodde att jag skulle rädda världen, katastrofen var ett faktum.
Under manga ar valde jag att inte prata om hur jag madde eller om hur jag tvangsvardats inom psykiatrin. Att komma hem med kroppen fullproppad av psykofarmaka till sitt vanliga liv där allt bara skulle fungera. Vem var jag nu efter allt som hänt? Vi skämdes och höll det inom familjen, fokus lag pa att skydda och uppfostra barnen och fa dem att känna sig trygga.
Senare fick jag med hjälp av löpningen ett helt annat tankemönster och kunde börja använda mig av verktygen som jag samlat pa mig under aren men inte tidigare kunnat applicera pa verkligheten.
Efter manga ar av tystnad är det ett stort steg för bade mig själv och familjen att öppet ga ut och prata om det som hänt genom aren. Jag har lärt mig att leva med min sjukdom och accepterat den. Jag känner idag att jag kan leva livet fullt ut. Jag har en bipolär sjukdom men jag är inte bipolär, jag är Anette!