En lojtnant skriver att han aldrig tanker undvara plikten sa lange blodet rinner i kroppen. En fotsoldat ber Gud om att dodandet och kriget maste fa ett slut. En annan av Karl XII:s soldater sager at frun att se efter hans sma toser, att tanka pa honom for han glommer henne aldrig och kanner gladje i hjartat och brostet for henne. Andra knektar slukar kriget med hull och har, som om de inte kunde leva utan det.
Genom karolinska soldaters faltbrev fran framfor allt Karl XII:s falttag i Norge 1716 och 1718 tranger soldaternas roster fran stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nadde Sverige. Skrivelserna fangades upp av dansk-norska bonder, diplomater och soldater.
Breven som inte kom fram bar vittnesbord om krigets fasa, gladje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhoriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brannande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.