"Vem som helst! Ja, vem som helst utom Claire Sawes! Inte Claire! Aldrig Claire! Och anda var det Claire."
Claire ar flickan som tycks ha allt. Hon ar vacker och begavad, sjalvklart blir hon klassens lucia. Hon ar allt hennes kamrater avundas, allt de tanker att de inte kan bli. Den som sett hennes leende, spontant, ogonblickligt och levande, glommer det aldrig. - Ända tar hon sitt liv, just nar manaden maj star som mest overflodande vacker.
Claires leende ar berattelsen om hennes sjalvmord, men inte sjalvklart vad som ledde fram till det. Eva Strom soker inte nagon enkel forklaring, i stallet gestaltar hon med varsam inlevelse hur tillvaron omkring Claire slocknar, inte langre talar till henne - som nar hon i Florens infor Botticellis Venus fodelse ofrivilligt tanker: Det ar ju bara en bild! Och nar hon inser att hon inte langre ar narvarande i sitt eget liv avstar hon fran det - kan det ha varit sa det var?
Eva Strom ar framfor allt kand som lyriker, men med Claires leende visar hon att hon ocksa ar en romanforfattare av rang. Sinnligt gestaltade scener interfolieras med reflektioner som kretsar kring den gata som Claires sjalvmord utgor.