"Åt nordost vänder det gamla huset en väldig brandmur, som star gra och ödslig under hela vintern när inte solen kommer at den. Den stora murytan är en tröstlös enahanda. Den har mörka fläckar som utslag efter en sjukdom, och där bitarna av putsen fallit bort gapar hal; den är anfrätt av tiden. Men da solen tar fatt pa den far den liv. Allteftersom varen skrider fram vrids solljuset in mot brandmuren."Som en slags förlängning av sin debutnovell "Perspektiv fran Stigberget" skildrar Walter Dickson än en gang den rörelse och det liv som kunde betraktas fran Stigbergshöjden i Masthugget, Göteborg. Novellen utgörs av ett flertal porträtt av invanarna i en gammal hyreskasern i Masthugget. Det är förtroliga personskildringar som fangar fattigdom och hart arbetande människor med inga eller fa framtidsutsikter. Betraktelserna är objektiva, men görs med en inbjudande inlevelse och genomgaende värme. -