Självutlämnande berättar Linnea Viklund om sin anorexia, hur hard kampen var, med den stränga rösten som berättade hur tjock hon var, varnade henne för att äta och tvingade henne att röra pa sig för att förbränna sa mycket som möjligt. Hon berättar om motsägelsen i att första att man är benig men ända tycka att man är tjock, och om omgivningens oförstaende kommentarer som kan dränera en pa energi.
Det är en berättelse om att tvingas till vard när man inte vill, och om hur varden fokuserar pa vikten medan den psykologiska orsaken bakom ignoreras. Det är en berättelse om det absurda i att nekas terapi för att man är för sjuk för att vara mottaglig och sedan för frisk för att behöva den. Men det är ocksa en berättelse om hur det till sist vänder, hur en insikt kan komma som gör att man vill kämpa för sig själv och inte bara för att göra andra nöjda. Det är naket och sarbart, insiktsfullt och modigt, och bra läsning för alla drabbade, anhöriga och vardpersonal som vill veta mer om hur det kan vara att leva och försöka överleva med en ätstörning.