Dikter

Erik Johan Stagnelius (17931823) är den svenska romantikens huvudgestalt. Efter en barndom i prästgarden i Gärdslösa pa Öland studerade Stagnelius i Uppsala och Lund. Han kom till Stockholm 1814, där han förde en undanskymd tillvaro som kanslist pa ecklesiastikdepartementet, samtidigt som hans diktning gick igenom en brant utvecklingskurva. Pa nagra ar förvandlades Stagnelius fran en konventionell kristen poet i klassicistisk stil till en brännhet erotisk mystiker, vars diktvärld färgades av studier i gnosticism och platonism. Samtidigt blev Stagnelius en versteknisk mästare, som lyckades avlocka de mest exotiska versmatt en naturlig, otvungen ordföljd. Stagnelius publicerade inte mycket under sin livstid Wladimir den store 1817, Liljor i Saron 1821, Backanterna 1822 och om inte hans efterlämnade manuskript hamnat i händerna pa kritiken Lorenzo Hammarsköld, som raskt gav ut hans samlade skrifter i tre band, hade var litteraturhistoria varit fattigare. Stagnelius levde isolerat, de fa som träffade honom stöttes bort av hans sjaskiga yttre: Geijers fru beskrev honom som "vidrig och drucken". För Stagnelius var en sadan kontrast mellan inre skönhet och yttre förfall naturlig: samma spänning mellan det vi längtar efter i vart inre och vara yttre, kroppsliga band vibrerar i nagra av hans mest berömda dikter, till exempel Till förruttnelsen, Näcken eller Fangen. Ännu idag, närmare tva sekel efter hans död, ligger det färska blommor pa Stagnelius grav pa Maria kyrkogard pa Söder i Stockholm.

Dettagli