Pa trettondagen 1917 vistades Edith Södergran, svart lungsjuk, i hemmet pa karelska näset. Sedan jul hade hennes debutdikter legat pa bokhandelsdikterna. De hälsades av kritikerna som "dardikter" skrivna av en sjuk ande. Hon var 24 ar och hon hade ett stolt avsked till kärleken bakom sig, en förbindelse som hon hade fatt plikta med han och förnedring. Hon hade vardats pa kurhotell i Davos bland Europas lungsjuka. Som ung flicka hade hon legat iklädd sommarlinne pa rummet i villan. "Systern" Singa hade fläktat henne med dammvippan och berättat om manen, hur den förhäxat henne, hur den hotade ta henne.
Edith Södergran är den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner ger i sin roman en inträngande skildring av hennes liv och samtid, hur hon genom vardandets och växlingens ström söker ge vikt at det minsta och största i livet, hur hon bortom krig och revolutioner finner en väg att övervinna döden.