Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välkänt trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal. Klumpen i halsen växer, far det att bränna bakom ögonlocken. Åtta langa jävla veckor.
Bergvik. Finns det nagot värre ställe? Nora tror inte det. Hon är född och uppvuxen här, och hennes största skräck är att bli kvar, fast. Att aldrig komma nagon annanstans, fa se nagot annat.
Trots den rädslan ska hon nu sommarjobba atta veckor i hemtjänsten. Vad skulle hon annars göra, hon maste ju tjäna pengar? Och hon har ju faktiskt gatt vardprogrammet, fast hon egentligen ville ga estet. Men det tyckte inte mamma. Man kan väl inte jobba med att rita, heller! I alla fall inte i Bergvik.
Det enda bra med Bergvik är Leo, som har varit Noras bästa vän sen dagis. Men han verkar ocksa ha grejer pa gang, hemliga grejer. Kanske är han pa väg bort, bort fran Bergvik och bort fran henne?
I Hej da, vi ses väl skildras konflikten mellan vad du vill göra och det du ska göra, vad omgivningen förväntar sig av dig och vad ditt eget hjärta säger. Tristessen och tryggheten i det lilla samhället ställs mot drömmar om utbildning och jobb nagon helt annanstans, där ingen vet vem du är. Vilken väg ska man välja?