Stralkastare och fotoblixtrar lyste upp aluminiumkroppen och havsvattnet när DC-3:an lyftes ombord pa svenska marinens bärgningsfartyg Belos.
Vi var nagra anhöriga som var med ute pa havet den natten. Efter 52 ar hoppades vi fa svaren pa vad som hade hänt männen i DC-3:an när det sovjetiska jaktplanet anföll. Min far, Alvar Älmeberg, var pilot ombord. DC-3:an hade fredagen den 13 juni 1952 spanat mot sovjetiska radarstationer längs baltiska kusten och mot en stor marinövning.
Varje människa präglas av sin barndom och uppväxt. Efter att min pappa plötsligt försvann under ett hemligt uppdrag var jag dömd att försöka finna och första sanningen kring försvinnandet.
Min mamma, syster och jag vagade inte tala om pappa för att inte göra varandra ledsna. Men trots bortträngningarna gjorde min pappa sig ständigt pamind i vara liv.
Under manga ar möttes vi anhöriga till de atta männen med misstro och överseende medömkan fran myndigheter, men även fran medier och sa kallat vanligt folk. Bilden av ett neutralt och fridfullt Sverige med världens ärligaste statstjänstemän och politiker var och är fortfarande stark. Den försvunna DC-3:an handlar om hemlig verksamhet och om svek och statens intressen av att ibland dölja sanningen.
Kvarlevorna av fyra män aterfanns i samband med att DC-3:an bärgades. Alvar Älmeberg var den förste som identifierades. Vad som hände de fyra andra männen ombord är fortfarande ovisst.
Jag ville skriva denna bok som ett försök att bidra till förstaelsen av vad som hände och varför.