I essäsamlingen Hur jag gick pa bio och aldrig kom tillbaka skriver förläggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm om filmerna och drömmarna som format henne.
Berättelsen börjar pa Kaliforniens gyllene stränder där drömfabriken och skönhetsdyrkan blir en oupplöslig del av hennes kropp. Fran de kaliforniska gudmödrarna Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz som kompromisslöst ägnat sig at att vittna om sin tid och at konsten lär sig Ehnholm Hielm att se, känna, slita och kräva.
Inför hennes blick, över decennierna, förändras filmerna. Pianot av Jane Campion far henne att se sig själv för första gangen och Antichrist av Lars von Trier är den första film hon önskar att hon aldrig nansin sett. Med aren börjar den amerikanska drömmen te sig alltmer världsfranvänd. Kroppen aldras ovillkorligen och kvinnor och flickor börjar ta allt mer plats pa dukarna. Vad har hänt med kärleksberättelsen i var tid? Och ännu viktigare: vad star pa spel, om man ägnar allt man kan och allt man är at filmerna, at drömmarna?
Sara Ehnholm Hielm skriver personligt och initierat. Hon tar ner de drömmar som format hennes liv och skriver mot en plats hon inte trodde fanns.