Ingenbarnsland

Hon bankade skiten ur honom. Satt gransle over hans rygg och skrek: "SAATANAN SIKA", djavulens svin. Hennes armar roterade som sma propellrar och piskade mot hans rakade skalle sa att flasket darunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flatorna flaxade vilt omkring och i vagen Skoldagen var slut. De andra i klassen stod strosslade har och dar. De glodde och gapade, som gaddorna pappa dangde ihjal med kniven om somrarna.

Gardarna ar kladda i asfalt, hoghusen ar av betong och ansiktena harda som sten. Stallet heter Gardsten. I taggbuskarna finns pantburkar, pa gatorna fimpar. Tonaringarna hanger pa det halvtomma torget och i trappuppgangarna. Mammas mopp malar raa attor i snabb takt, vaning for vaning, sveper runt fyllot som sackat till somns, hugger mot hornen och listerna. I taken syns tandarbranda prickar, pa vaggarna och fonstren snorloskor, snusprillor och sparkmarken.

Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen pa skolgarden brinner. Miira haller i en trimmad tandare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar sa att tararna rinner.

Miira ar inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon vajer inte for konflikter, vagrar lata nagon bestamma over sig och valjer sarskild matte nar de andra valjer allman. Hon tanker inte bli trappstadare, utan statsminister eller hjarnkirurg. Miira ar fodd i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och maste lasa svenska som andrasprak i skolan.

Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i Gardsten och Bergsjon pa 80-talet. Som en svetslaga skildrar romanen det Sverige som vaxte fram efter folkhemsaren.

Dettagli