"Jag maste ga rätt in i elden." Sa skriver Honorine Hermelin i ett brev till Hagar Olsson i juni 1931.
36 ar senare sitter Honorine pa Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, tittar pa grasparvarna i busken utanför fönstret, äter fläskkarre i matsalen med de andra gamla och tänker tillbaka pa sitt liv: barndomen utan mamma, äktenskapet med den
danske författaren Vilhelm Grönbech, relationen med den passionerade Hagar och den langa stillsamma kärleken till Ada Nilsson, som hon arbetade och levde med i manga ar. Biträdena avlöser varandra. Eller gör de? Hon börjar fa svart att känna igen ansikten, och vagar inte längre fraga, kanske fragade hon nyss.
Pa Fogelstad kom hon att bli en central gestalt i en kvinnorörelse som förändrade det svenska 1900-talet. Nu är arbetet och
kampen över och det som aterstar är att försöka första vem hon har varit, i sina egna ögon och i andras, och vad kärlek är.
Vad hände med hennes eld? Brann den?
Det här är inte en historisk roman om Fogelstadgruppen. Kerstin Norborg har studerat Honorine Hermelins brev och texter, men framför allt skapat sin egen Honorine, en kvinna som är bade hard och skör, fragande och insisterande. Vi möter henne pa en plats som hon har längtat till, men ocksa fruktat. Ingen ser henne här, hon är vänd mot sig själv, mot drömmarna, vreden och längtan. Jag maste ga rätt in i elden är en roman om systerskap, aldrande och vad som blir kvar av ett liv.