".... Detta trots att jag känner till livets djupaste sanning och vet att den som inte längre känner smärta inte har nagon själ." Da kom han, pojken - eller mansbarnet. Eftersom han var ung i förhallande till mig, men lite för gammal för tjejerna, kände jag genast att jag var tvungen att skydda dem. När en främmande person närmar sig dem ser jag rött. Lika rött som sidenfodret pa min kappa, och jag far horn mot tjurfäktaren och hans smala spjut. "Pojkspoling och dagdrömmare", tänkte jag och mina korpsvarta ögon sköt mot honom som en blixt. Jag blaste högt i visselpipan för att döma straffkast, och han stannade. "Han är oförskämd ocksa", tänkte jag. "Nu latsas han vilja titta pa straffkastet, medan han i själva verket fatt en förevändning att titta pa tjejerna." Vad sker? Och hur gar det med pojken med trollspöet? -