"Nar lamporna forsvinner i tunneln kan jag inte langre se hennes leende, men jag kanner det mot min kind. Hennes varma andedrakt letar sig fram genom den svala luften och lagger sig som en bekraftelse over mitt ansikte, breder ut sig som ett elektriskt falt. Hon lutar sig framat, jag kanner henne komma genom morkret."I en stillsam tagkupé sitter tva kvinnor mitt emot varandra. Utanfor faller regnet och fonstrens imma tatnar medan en marklig dragningskraft spirar. En atra vaxer fram mellan dem och forhoppningarna om kontakt, att utforska och kanna, stegrar. Varje blick och varje rorelse analyseras. Snart ar fantasin sa intensiv och begaret sa starkt att det pa nagot satt maste ageras ut.-