"Boken tar plats i en livlig diskussion som utgar fran Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonsprak, hans Spätstil. Bilden av den äldrade konstnärens sprak avviker där starkt fran den gängse förestallningen om en seren, höstligt avklarnad stil. I stället bryter den sene mästaren, som helt behärskar sitt medium, i vredesmod med sitt tidigare verk och därmed ocksa med sin etablerade publik.
Den sena stilen är en exil som innebär en utrensning av allt oväsentligt bagage och ett förkastande av det vedertagna sprakets krav pa försoning av motsatser och motsägelser, av krav pa sammanhang och konsekvens. Disharmoni och fragmentation i verklighetsbild och sprak är i stället naturliga inslag i denna sena fas.
Jag noterar att dessa bestämningar som borde vara aktuella för en attionioarig poet har begränsad relevans i mitt fall det enda nödvändiga har länge varit mitt mal. Men det har samtidigt varit frestande att pröva de olika sena konstnärsroller, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis med flera.
Det är alternativa konstnärsliv som för mig har känts lika angelägna som mitt eget. De uppvisar olika möjligheter att precisera vara sena villkor som kreativa människor."