Mandagar med Kerstin

Det här är en sann historia fran den tid, da min fars syskon auktionerades ut och min uppväxt i svar fattigdom under 1950-talet
Vi människor önskar ibland att vi skulle fa veta vad som händer i framtiden. Det var en välsignelse att flickan den lilla inte hade en aning om vad som väntade henne. Om ett ar är hennes barndom borta. Detta var hennes sista ar som trygg, orädd unge. Om ett ar har hon ingen pappa längre. Otrygghet, sorg, skräck, övergivenhet och hunger blir hennes vardag.
Min mor Sara Ranta-Rönnlund, född i fjällvärlden.Utan skolgang debuterade hon 1971, vid fyllda 68 med succéberättelsen "Nadevalpar."
Mor hade en själslig styrka, alldeles ofattbar. När pappa dog maste hon ensam klara oss. Sex barn fran ett tidigare äktenskap och sa jag.Ingen utbildning, dessutom samekvinna.En kultur föraktad av manga i det samhälle jag växte upp i.
Umbäranden var skylten pa var ytterdörr.
Med pappas död kom skräcken hem till oss: Saras förste make, en man utan gränser men alltid med nyslipad kniv. Han misshandlade henne svart under hela deras äktenskap.När pappa dog fanns ingen som hindrade honom att fortsätta.Jag levde i ständig skräck att han skulle döda mamma.Otrygghet, rädsla och hunger var mina ständiga följeslagare.Jag skriver om min uppväxt i fattigdom: Fula skor fran fattigvarden.Slitna kläder.Längtan efter mat.Hoppet att uppleva mättnad.
Inte ha rad att följa med pa utflykter i skolan.Fantisera i uppsatserna om sommarlov och jul, som inte fanns.
En fattig lappunge ska mobbas, frysas ut. "Vi ska ge henne, sa att hon tiger."
Jag teg, men jag glömde aldrig.
Jag sprang fort pa livets väg. Tittade bara framat, aldrig bakat. En dag föll jag, manga decennier senare.Jag mötte Kerstin, psykolog, psykoterapeut.Hon hjälpte mig att öppna tunga dörrar in till hunger,mörker, skräck, sorg och en nästan bortglömd liten flicka.

Dettagli