"Jag ser tiden ga i en spindel over den grumliga ytan. En promenad utan eko. Jag haller inte ens andan men lyssnar. Vad som alltid forblir en nyhet ar intet. Men varfor ar det inte ingenting." I Niclas Nilssons nya diktsamling Mene tekel tycks undergangen oundviklig och nara, liksom en gang vid den gammaltestamentlige kung Belshassars hov. I boken tematiseras det avlasande och uttydande som ar en forutsattning for att det manskliga livet alls ska bli begripligt.