Louise Skytte (1927-2022) skrev dikter i nära sjuttio ars tid och denna bok innehaller ett urval. En stark drivkraft för henne var behovet av att fa sin existensrätt bekräftad. Louise beskrev själv hur det fungerade: "förtvivlan är min mörka skaldevän, som jag inte kan klara mig utan. Inte längtar jag efter förtvivlan, och at lyckan gläds jag, tacksamt. Men det maste finnas tarar, för att dikten skall födas, rop av smärta, alldeles som da ett barn föds. Dikten är angestens barn." Samtidigt finner vi i manga av hennes dikter en härlig livsglädje och till och fran en slagkraftig humor med glimten i ögat. Hon njuter av musik, djur och natur. Som kristen skildrar hon allt mellan vardagliga ting som glädjen av en kopp kaffe och universums storhet, och hur hon kan möte Gud i bägge.