"En kille i klassen drog ett skämt om att vi drack mjölken direkt fran spenen. Att vi levde pa det viset. Som kalvar. Sa sag jag mig själv sen. Mjölkstinn raglade jag in pa bussen. Munnen fortfarande varm fran spenen."
Ellen atervänder till bondgarden där hon växte upp. Det är semestertider och de nya ägarna av barndomshemmet visar sig vara bortresta. Hon tar sig in i huset, bara för att se sig om, men sa har hon stannat en natt och dagarna i huset blir fler. Vem kan egentligen säga att platsen inte är hennes? Hon har den ju med sig överallt. Korna är borta nu, den lilla garden är nedlagd, men mjölken rinner fortfarande fran mungiporna som da hon var barn, gödsellukten sitter i näsan. Mjölkat är en sinnlig, patagligt kroppslig roman som rör sig mellan ett nu och ett da, om identifikationen med ett förflutet som man samtidigt gjort allt för att lämna bakom sig.