"En kille i klassen drog ett skamt om att vi drack mjolken direkt fran spenen. Att vi levde pa det viset. Som kalvar. Sa sag jag mig sjalv sen. Mjolkstinn raglade jag in pa bussen. Munnen fortfarande varm fran spenen."
Ellen atervander till bondgarden dar hon vaxte upp. Det ar semestertider och de nya agarna av barndomshemmet visar sig vara bortresta. Hon tar sig in i huset, bara for att se sig om, men sa har hon stannat en natt och dagarna i huset blir fler. Vem kan egentligen saga att platsen inte ar hennes? Hon har den ju med sig overallt. Korna ar borta nu, den lilla garden ar nedlagd, men mjolken rinner fortfarande fran mungiporna som da hon var barn, godsellukten sitter i nasan. Mjolkat ar en sinnlig, patagligt kroppslig roman som ror sig mellan ett nu och ett da, om identifikationen med ett forflutet som man samtidigt gjort allt for att lamna bakom sig.