I min barndom hörde jag manga historier om nattmän, eller rackare, som de ocksa kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.
När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu sa verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam fran min egen.
I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.
Jag utser honom till det motstand jag alltid känt och känner, motstandet mot det som fran tid till tid med samma medel skiljer människa fran människa.