Det var en gang en pojke. Han var sa där en fjorton ar gammal, lang och ranglig och linharig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.
Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo pa att göra sig i ordning för att ga i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna pa bordskanten och tänkte pa hur lyckligt det var, att bade far och mor gingo sin väg, sa att han skulle fa ra sig själv under ett par timmar. »Nu kan jag da ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att nagon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.
Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, för just som han stod pa tröskeln och var färdig att ga, stannade han och vände sig mot honom. »Eftersom du inte vill ga i kyrkan med mor och mig,» sade han, »sa tycker jag, att du atminstone kan läsa predikan hemma. Vill du lova, att du gör det?»