Neil Gaimans senaste roman ar ett koncist masterverk i det lilla formatet. Minnets tradar drar oss in i ett sedan lange glomt handelseforlopp dar en liten pojke stod oga mot oga med forgorande ondska och fann den vackraste vanskap man kan onska. En man atervander till sin barndoms trakter pa den engelska landsbygden. Till en borjan har hans biltur inget mal, men snart star det klart vart hans undermedvetna har fort honom: till en bondgard med en liten ankdamm strax bakom. For lange sedan bodde familjen Hempstock dar: elvaariga Lettie, hennes mamma och mormor. Markligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var da for fyrtio ar sedan, men Lettie ar borta. Mannen satter sig pa den grona banken bredvid dammen och genast borjar han minnas aret da han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon lag hopsjunken i baksatet pa en bil i vagrenen. Dod. Och hur Lettie forsvann. Stunden pa banken vid dammen for honom tillbaka till varen da ondskan i en hemhjalps skepnad kom in i hans barndom och da hans varldar - bade barnets fantastiska och de verkliga - forandrades for alltid. I Oceanen vid vagens slut avtacker Neil Gaiman en berattelse, lika fasansfull som vemodig, i lager pa lager.