Och ingen ser att min daphne blommar

"Det är inte sa lätt skall jag säga för den som bara är fran Stockholm att reda sig i trafikvimlet i en liten västkuststads andliga värld" skriver Ingegerd Stadener om hjältinnan i föreliggande roman. Och ingen ser att min daphne blommar är visitkortet fran en debutant, som med älskvärt gemyt, spetsat med nagra stänk elakhet, och med riklig människokännedom skildrar de knappa men laddade öden en ensam ung flickskollärarinna genomlever i en livlig garnisonsstad aren 19201929. Typgalleriet, som ömsom är stralande roligt, ömsom upprörande illa medfaret, bildar med tangdoften, vagskvalpet och solglittret fran författarinnans palett en fascinerande fond för daphnen, som blommar osedd pa bar kvist i strandskogsträdgarden. Och boken bjuder pa en happy end, som i sin okonventionella och primitiva art kan ge lite var en tankeställare.

Ingegerd Stadener, 1903-68, älskade människor ocksa de solkigaste och ville fa sina läsare att dela denna kärlek. Hon gar i denna roman förfärligt illa at det kära gamla tjugotalet, som hur harmlös och skrattretande dess lastbarhet i provinsiell upplaga numera kan förefalla manga av oss dock var havande med de tider som nu är. Men hon visar en allmänmänsklig väg ut och upp ur försumpning och misströstan.

Dettagli