En halvt vetenskaplig, halvt poetisk parafras över skapelsehistorien, "en sorts skapelsedikt alltsa och som utan jämförelse den yppersta vi äga" (Martin Lamm).
Under den uppslitande omvändelsekris Emanuel Swedenborg (1688-1772) genomgick i början av 1740-talet skrev han Om Guds dyrkan och kärlek till Gud, en fantasieggande skildring av skapelsens förlopp: ur det kosmiska ägget uppstar världen, solar och planeter ingar i sina banor och jorden framstar i paradisisk färgning. Ned människans födelse nar skapelsen sin fulländning. I berättelsen om det nattliga underverket, da livets träd sänker en av sina grenar mot marken som far mottaga den nyfödde, nar Swedenborgs vision sin poetiska kulmen. I lyriskt förtätande ordalag skildras sedan Evas födelse och de första människornas förening.