I Processen far vi bland annat möta den förtvivlade mannen som skulle fa rätt dos antidepressiv medicin, kvinnan som äntligen vagade berätta och mannen som inte kunde styra sin tunga.
Boken är en professionell självbiografi där psykiatern Åsa Nilsonne berättar om mänskliga möten som hjälpt henne att växa i sitt yrke.
Det är en spännande, rörande och tankeväckande bok om människans utsatthet och styrka, psykiatrins komplexitet och det egna professionella ansvaret.
Ur förordet:
Den här boken bygger pa ett antal fall, varav ett är jag själv, som har fördjupat min förstaelse för det yrke jag har valt. Jag har ändrat lite här och där för att bevara anonymiteten. Jag har inte gatt tillbaka till gamla journalanteckningar, för det är inte de exakta händelseförloppen som är intressanta, utan hur de har paverkat mig, sa som jag minns dem. Här finns bara mina egna tolkningar av miljöer, människor och de studier jag läste. Jag vill berätta hur det sag ut för mig, just da, under olika faser av min professionaliseringsprocess.
Jag är inte principiell motstandare till behandling med psykofarmaka eller andra somatiska metoder, även om min egen strävan har varit att utveckla psykologiska behandlingsmodeller. När rätt medicin skrivs ut vid rätt tillfälle i rätt dos till rätt patient, och när behandlingstiden varken är för lang eller för kort, kan medicinering vara en utmärkt behandling. En del personer far god hjälp av ECT. Jag är tacksam för det samarbete jag har haft med kloka förskrivande kollegor när det har behövts. Boken har inga referenser eftersom den inte gör ansprak pa att försöka skildra kunskapsläget inom psykiatrin vare sig i datid eller i nutid.
Skalen pa omslaget har varit sönder, obrukbar. Nu är den lagad. Inte pa ett sadant sätt att skadan ska döljas, utan med guld sa att den ska synas. Den dyra och vackra lagningen syftar till att hedra skalens historia. Kintsugi att laga föremal pa det sättet är en japansk konstform, och jag tycker att den paminner om psykiatrin sa som jag vill se den.