Den kritik mot den radande litteraturen (attiotalet eller naturalismen), som rymdes i Heidenstams sensationella debutsamling Vallfart och vandringsar, sammanfattade han i skriften "Renässans". Han gav naturalismen epitetet "skomakarerealism" och föresprakade en ny tid inom litteraturen. "Tiden törstar efter glädje", skrev han. Men han ville inte bara blicka bakat och hämta inspiration, utan även skapa nagot nytt; han skrev att "det sköna är allt för skönt, att vi icke ännu en gang med brinnande hänförelse skulle gräva det ur mullen. Om vi göra det, sker det icke i akt och mening att härma nagot förganget; 'panyttfödelsen' skall försigga pa en grundval av nyförvärvade erfarenheter."
Naturalisterna hade avfärdat skönheten som odemokratisk, eftersom den inte ansags i samma grad tillgänglig för alla människor. Detta förhallningssätt kritiserade dock Heidenstam: "Om en grym persisk furste bortrövar en vacker flicka och instänger henne i sitt harem, icke skola vi därför fördöma den rövade flickan."
Nittiotalismen, som rörelsen i efterhand kom att kallas, bar rik frukt. Förutom Heidenstam tillhörde Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf och Oscar Levertin - för att nämna nagra av de främsta - alla den.