Sa dodar vi en manniska

Sina sista manader i livet tillbringade Stefan Gurts pappa Sven pa ett demensboende i Solna. Pa kort tid forvandlades han fran en rundmagad och latt forvirrad aldre herre, som kunde fora timslanga samtal om allt fran litteratur till fotboll, till en skelettmager aldring som somnade mitt under lunchen och inte brydde sig om nagonting. Han valde sjalv att paskynda doden genom att vagra ata och till slut aven att dricka.

Det har ar boken om den tiden. Om en vardavdelning dar gamla manniskor halls inlasta, dar de bara tillats vistas utomhus en enda timme i veckan och medicineras for att sova sig igenom dagarna. Och dar de anhoriga forvagras se medicinlistan med motiveringen att de anda inte skulle begripa den.

Sa dodar vi en manniska ar en uppgorelse inte bara med aldrevarden utan ocksa med synen pa gamla i det alderssegregerade Sverige. I boken stalls detta mot Kina, dar Gurts svarmor De-Lan mots av en helt annan respekt och lever i uppfattningen att hon ar den viktigaste manniskan i slakten. Ur den individuella upplevelsen vacks har fragor som ror oss alla: Hur ska vi ta hand om de vara? Vad gor vi med vara foraldrar? Hur vill vi sjalva aldras och do?

Men mest av allt ar detta en skildring av hur det ar att mista nagon som en gang statt en nara. Det ar en berattelse om sorgen i att se en manniska gradvis brytas ner och ga fran att vara verbal och humoristisk till en som kissar pa sig och blir tagen av polisen i tunnelbanan. Och till slut, efter en knapp manad pa aldreboendet, helt forlorar lusten att leva. Den ar skriven med lika delar fortvivlan och karlek.

Dettagli