»Lauritz, din satans pojke! Opp och klara vimpeln!»
Skeppar Worse stod akterut vid kajutan. Det blaste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen kom makligt glidande för smaseglen.
Strömmen stod fran land och krusade sjön i sma vagor utmed udden, der Sandsgaardsbugten vek in. Och da »Familjens Hopp» svängde, tycktes det präktiga fartyget känna sig sa säkert och hemmastadt inne i den gamla vanliga hamnen.
Men skeppar Worse blinkade till rorgängaren: »Hon känner, fan ta mig, igen sig, sa snart vi ä' om näset.»
Ty »Familjens Hopp» var ej som andra fartyg. Det kunde kanske finnas fartyg, som sago litet lättare och finare ut; ja, det kunde möjligen finnas fast det hade da Jacob Worse aldrig sett men omöjligt var det icke, att det bland de nymodiga engelsmännen kunde paträffas en eller annan, som seglade en harsman bättre.