Skraplotter

Ur inledningen:"Det var allhelgonaafton hon kom. Underligt nog. Fran allhelgona är det riktig vinter. Da har snön lagt sig. Det gar inte längre att krafsa fram tranbärsrevor i myren. Frostklara dagar sätter sig tjädern i topp och haren har ömsat päls och tagit den vita pa. De klara isarna pa tjärnar och pluttar är översnöade, ja, allt som är svart och allt som har ruttnat i hösten är borta. De döda har frid och den erbjuds ocksa at de levande. Jag skulle aka med kyrkskjutsen till Röbäck pa allhelgonadagen för att lägga en vitmossekrans pa Myrtens grav. I högmässan fick jag väl ga för att vänta in Reine som skjutsar de gamla med taxi. Men jag talde inte prästen. Hon bara röker och babblar, sa Elias och det hade han rätt i. Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var sa tyst. Det hade snöat hela eftermiddagen och Elias spar var för länge sen borta. Nu föll snön bara flinga för flinga. Da hörde vi en bil. När vi märkte att den inte körde förbi utan stannade pa landsvägen ovanför huset kikade vi förstas. Elias fragade vem det var men jag visste inte. Det var en liten röd bil. Ett fruntimmer. Hon steg ur och innan hon drog ihop kappan hann jag se kragen. Dä ä en präst, sa jag. Å fan, sa Elias. Marianne skulle ju inte sluta förrän te nyar. Det var vad vi trodde. Att nya prästen var ute och hälsade pa de äldre som vi kallas. Da hörde vi henne knacka pa. Inte sa värst försynt. Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Fa dom in foten sa ha du dom här. Bjuna inte pa kaffe. Jag sa att jag gatt ga och öppna i alla fall. Och där stod hon, barhuvad i kylan. Men hon hade bra kängor. Det var en liten kropp med stadiga ben i tjocka svarta strumpor. Ansiktet var omalat. Pa sätt och vis sag hon ut som en flicka fast hon maste vara gott och väl i femtioarsaldern. Fötter och händer var barnsligt sma. Hon var alldeles allvarlig. Man kunde tro att hon var rädd. Ögonen var ljust bla och satt ganska tätt ihop. Hon pressade ihop läpparna och stirrade. Säg nanting människa, tänkte jag. Det man efterat mindes bäst i hennes ansikte var näsan. Den var bred och böjd och alldeles för stor för det aldrade flickansiktet. Goddag, sa hon. Ja, det var ovanligt. Elias brukar klaga över att det bara är hej och hejda nuförtiden. Om hon nu var präst, sa han efterat. En skjorta med rundkrage kan väl vemsomhelst ga in och köpa sig. Han ville ha det till att hon kom för att luras, att hon var en san som akte runt och stal fran aldringar. Hon sträckte fram handen och sa ett namn som ingen av oss förstod. Vi hade aldrig hört det förr. Jag har kommit för att min mor ska vara född i det här huset, sa hon. Ja, da ha du komme fel, sa jag. Myrten Fjellström, bodde hon inte här? Sen minns jag inte riktigt. Det vart väl tyst. Jag tror jag backade mot kökssoffan och satte mig. Jag sa antagligen att det var nat fel. Ett missförstand. Myrten Fjellström hade inga barn. Eller om jag inte sa nanting alls. Jag vet inte. Att hon tog fram ett kuvert ur kappfickan kommer jag ihag. Jag var kall om fingertopparna när jag skulle ta i det och jag fumlade sa att Elias tog det i stället. Ingefrid, sa han. Ingefrid Mingus. Skulle det va namnet? Jag kallas Inga men jag är döpt till Ingefrid. Brevet fick jag fran en advokat i Östersund, sa hon. Jag har ärvt min mor."

Dettagli