Sky blue och maskrosljusen

Ledda av Stina Stoors sparsmakade, lakoniska sprak bekantar vi oss med den slutna avdelningen. Iakttagelserna är exakta, lyhörda och samtidigt lagmält humoristiska. Utflykterna i tillbakablickar ökar nyfikenheten pa varför berättelsens jag hamnat här.

"Rummet saknar gardiner och fönstren saknar handtag. Väggarna är vita men skuggor av kroppar syns längs vara sängar. Sovsmuts där hud har nuddat förr. Fukten fran fallfärdiga människor har satt sig in i allt här. Hamnat. Sugits upp som. De tva sängarna har väl alltid, sadär, vid var sin vägg kan man tänka. Som nu.
Vi har varsin garderob ocksa. Hennes är full, ja överfull, men min är tom. Jag har inte ens en handväska med mig. Inga ombyten, och inte en slant. Kastade telefonen fran en bro som hade särskilda cykelbanor pa sidan om och räcken emellan. Jag stod och valde ett tag, om jag skulle kasta at ena eller andra hallet. Men det fanns ju ingen garanti för att nan skulle köra mitt pa den eländiga tingesten, sa vattnet fick det bli. Det sa inte ens plask. Ingenting. Den bara sjönk."

Dettagli