Tradarna i väven : pa spaning bland minnen och kulturarv i Sverige

Svenskt kulturarv kan man tänka pa som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, fran mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.

Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegardar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vardar och historier de haller vid liv. Jag har sett gatfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mangtydiga hällristningar pa klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne pa biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari pa Tvätterimuseet i Huddinge.

Jag har börjat tänka pa Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om var förmaga att föreställa oss samhället som nagot med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fatt i arv och som vi snart ska lämna vidare.

Men det gäller att vara pa sin vakt. Det pagar en dragkamp om som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska fa vara just sa komplext och mangbottnat som det faktiskt är.

Dettagli